Jag kan verkligen inte bestämma mig för om man ska göra en karta när man skriver en stad, argumenten för och emot väger bra precis lika tungt.
Mitt resonemang har gått ungefär såhär. Ryggmärgsreflexen är såklart att ha en maffig karta, givet att man har råd och möjlighet. I skarpt spel tycker jag dock att det leder till en mer mekanisk vy av staden än en känsla av myller och gränder kors och tvärs. Det finns väl inget som förtar känslan av att man jagar den där ungen som just stal ens börs som när spelledaren ska börja förklara för gruppens kartläggare exakt hur nästa korsning ser ut i termer av vädersträck, eller ännu värre, börja rita på papper. Testa att vimla runt lite i Gamla stan i Stockholm – det är inte helt lätt att rita ner det hela på papper efter att ha gått i ett par gränder och tänkt på annat. Allt detta skulle ju tala för en lösning i stil med massor av tabeller och sätt att skapa innehåll (som Vornheim).
Å andra sidan, få saker förmedlar snabbt och effektivt en helhetskänsla som en snygg stadskarta (som Kandra). Jag har försökt att beskriva kvarter och hur floder ringlar sig genom staden med målande ord. Det var ingen i spelargruppen som förstod. Jag har själv minnen av att ha blivit förvånad när jag som spelare till slut fått se kartor. Jaha, templet är ju enormt, det hade jag inte riktigt fattat, det där går ju inte att klättra upp på. Och så vidare.
Det finns ju lösningar där man ritar ut olika stadsdelar översiktligt till spelledaren också, men frågan är om det är det bästa av två världar eller om det blir varken hackat eller malet. Jag lutar åt det senare.
I Hârnmaster vet jag att många spelledare smäller upp kartan över ön Hârn på väggen trots att spelarna/rollpersonerna känner till en bråkdel av vad som framgår på kartan, helt enkelt för att den är så maffig och stämningsskapande att det trumfar eventuella ”spoilers” avseende hemliga platser. Kanske är det ändå vägen att gå?
Monumentstaden 